Paddling 

Men först vill jag meddela vikten på den nyfödde!….. 20kg! Klart godkänt, jag hade befarat minst tre kilo till. Detta klarar man lätt att lyfta upp och ta ner från taket själv – faktiskt ett av målen med bygget, även om det hade funkat med några kg till också. 

Men hur paddlar den då? Precis som designern Björn Thomasson skriver, är den lättsvängd med skäddan uppe. Nästan för lättsvängd. Men perfekt då man ska in bland Runns alla steniga vikar och lägga till för toastopp eller fika. Den svänger på en femöring. Man får också en (o)vana att ibland svänga runt 180 grader och titta bakåt, där man kom ifrån, och sedan svänga tillbaka och paddla vidare. Med skäddan nere går den spikrakt, och jag har hittat läget då den blir perfekt i manövrerbarhet, detta ska jag markera på däcket med ett litet märke vid reglaget. Marschfarten skall vara 6-9 km/hh enligt Björn, och det stämmer nog bra. Jag låg runt 7-8 och maxade ut på ca 10. 

På det stora hela är jag jättenöjd. Frej är lättpaddlad och med lite träning på skäddan får man en kajak som är bra på allt. Nu återstår att testa i vind och sjö, med packning och att rolla den! 


Nu ska det fixas paddel och knästöd för att optimera sittpositionen. 

Epoxystrul!

Något blev fel med sista strykningarna epoxy, både på däck och skrov. Det har inte härdat, trots nästan två dygn efter strykningen. Jag har en teori om varför. Skrovets vitpigmenterade epoxy kan jag ha blandat i för mycket vitt pigment, och eftersom pigmentet är en vätska precis som tjock målarfärg så kan detta ha påverkat härdningen. Detta har hänt tidigare, och efter ytterligare någon dag har epoxyn varit härdad, så det är bara att härda ut! 🙂 Däckets epoxy kan ha fått fel proportion härdare, kanske blandade jag 100:40 istället för 100:30, eftersom det är två olika sorters epoxy jag använder för däck och skrov. Kanske jag blandade ihop dem, vad vet jag. Tids nog lär det härda i alla fall. Men det gjorde att slipningen blev som följer. Ej härdad epoxy smetade ihop sig till kladdiga fläckar och det enda sättet att slipa däcket (vilket jag gav upp efter ett tag) var att slipa det försiktigt med långbräda/kloss. Så nu är planen att hoppas på att skrovet härdat till ikväll, för en sista slipning, och att däcket går att grovslipa med 120-papper för ett sista lager korrekt härdad epoxy. Håll tummarna!

Men det var verkligen svårare än jag trodde att få en fin finish på den yta som jag ändå slipade. 120-papper, 240-papper, 400-papper, 800-papper och 1200-papper…. Det är lätt att gå för djupt med 120- och 240-pappren, vilket gör att man går ner i glasfibern (och måste lägga på nytt lager epoxy). Jag skulle verkligen vilja hitta ett dammfritt sätt att göra sista strykningen med epoxy och sedan nöja mig med den. Precis som när man gör en sista strykning med fernissa/färg (även om man väl våtslipar även där…). Svårt!!

Här ser ni hur epoxyn smetat ut sig och färgats av slippapprets röda beläggning.

Skäddsmörj och kolklipp

För att få till skäddproblemet fick jag äntligen användning av min lilla injiceringsspruta jag inhandlade på en japansk dollaraffär på USA-semestern i vintras. Jag fyllde den med Multispray och tryckte i så mycket jag kunde i vajerslangen (med vajern i). Genom att samtidigt luta kajaken nedåt/bakåt tror jag att jag lyckades smörja större delen av kanalen, och vips gick även skäddan lättare. Nu är det precis rätt motstånd i reglaget. Puh! Det blir nog ett chemtrail i bakvattnen av min kajak på många turer framöver 🙂

Om ni tycker att min sits är väldigt ful har ni helt rätt. Men vänta ska ni se, när yogamattan kläs på kommer det bli jättefint.

Och så var det ju packluckeprojektet då. Titta vad fint jag klipper till kolfibern. Jämför med tidigare kolfiberbilder på bloggen, där fransning var ett jätteproblem.

Packluckor, skäddamontering, slipning

En bygghelg med lite diverse småfix är till ända. Jag var inte nöjd med mina packluckor. För att de skall hålla formen hade jag laminerat fast en träribba på undersidan. Helt okej rent funktionellt men inte speciellt snyggt. Efter att ha sett Tomi Biloglavs Njordbygge och hans otroligt snygga packluckor i kolfiber, så kunde jag inte hålla mig, jag måste göra samma sak själv. Sagt och gjort, bara att ta fram hovtången och knipsa bort träribban och glasfibern.

Skära till lite skumplast, mitt nya favoritmaterial (som också skall användas som foam core till paddeln som ni ju sett). 

Tips! Och varför visste jag inte detta tidigare!? För att klippa kolfiber (och glasfiber också för den delen), se till att tejpa där snittet skall vara, så slipper man alla förbenade fransar. Man flyttar visserligen problemet – hur tejpen skall tas loss – till senare tillfälle, men med lite planering så kan epoxyn härda innan man tar bort tejpen. 

Här är första lagret kolfiber pålagt. Förutom att jag skar till skumplasten med mattkniv (se ovan) så slipade jag den mjuk i kanterna innan jag laminerade på kolfibern. Jag kommer att nöja mig med två lager kolfiber (och inget glasfiber) på luckorna. Det kommer aldrig att bli lika snyggt som Tomis luckor, men kanske kommer jag i närheten i alla fall. 

Efter att jag lagt på kolfibern på luckorna så fick jag lite epoxy över som jag blandade med bomullsflock och spacklade några ojämnheter på skrovet. Jag vete tusan om det blev bättre eller ej, nu efter att jag slipat samma yta (ej på bild än).

Jag tog tjuren vid hornen och monterade skäddan också. Ett ganska viktigt och kritiskt moment, och mycket som inte får gå fel. Jag lyckades att få allt på plats med lite tvång, men sedan var det som Emils pappa i dassdörren. Skäddan gick varken att få ut eller in. Så. Trögt. Att. Fälla. In. Och. Så. Trögt. Att. Fälla. Ut. Jisses, detta är ett problem. 

Kanske blir det bättre om jag slipar ner flänsarna inne i skäddboxen? Joooo, liiiite bättre blev det, men lååångt ifrån tillräckligt bra. Suck.

Nåväl. Ett verktyg som är ett absolut måste är en bra wire cutter – och som tur är har jag en sådan, från mina cykelverktyg. Annars fransar skäddwiren sig helt och hållet.

Men hur ska jag få till att skäddan löper lättare ut och in? Jag fick räta ut vajerdragningen inne i akterskottet. Här ser man hur jag kapat bort glasfiberfästet där vajern satt tidigare och silvertejpat den i ett nytt, rakare, läge på däckets undersida. Då blev det bättre, det återstår att smörja insidan med teflonspray (hur jag nu skall få in det i slangen… borde tänkt på det innan…).Som alltid i kajakbygget, när det är moment som tar stopp och krånglar, är det bra att kunna rikta uppmärksamheten åt annat håll. Här fick akterluckan sina tätningslister på plats. Det är EPDM-gummi både innanför pexslangen och ovanpå (som ni ser). Känns bra. 

Främre luckan har en annan tätningslösning som ni ju redan sett. 

Sedan sliptajm! Däcket slipades slätt, för ett tredje lager UV-stabil epoxy (som jag köpt här).

Hur jag än gör, får jag små korn på ytan efter strykning med epoxy. Jag har kommit på att kajaken blir statiskt elektrisk när jag dammsuger och slipar den, och att den drar till sig dammkorn därför. Förutom att jag inte har gjort speciellt dammfritt i lokalen.. Detta är inget större problem, jag måste ju ändå slipa rent efter strykningen. Jag provslipade en liten fläck och kommer att få en jättefin finish på däck och skrov. Men det är en lång väg dit – 240-papper, 400-papper på excenterslip och sedan 800-papper och 1200-papper med våtslippapper för hand.Fästena för däckslinorna fick epoxy också, notera speciellt hur jag fyllt i botten av dem med några droppar epoxy. Man ser också på dessa närbilder att det återstår en hel del slipjobb på ytorna. Nu är det lagt tre lager epoxy på däcket, och det får räcka, det är slipningen som återstår.